Viltspår är en aktivitet som i princip alla hundar kan prova. Det krävs varken en jakthund eller en utpräglad spårhund för att börja träna. Tvärtom kan viltspår vara ett fantastiskt sätt att aktivera allt från sällskapshundar till brukshundar och jakthundar.
Men det betyder inte att alla hundar har exakt samma förutsättningar.
Hundraser med olika uppgifter
Hundraser har avlats för olika arbetsuppgifter under lång tid, och det har satt tydliga spår i deras egenskaper. Vissa raser har en stark medfödd vilja att följa vittring över långa sträckor, arbeta självständigt och hålla fast vid ett spår även när det blir svårt. Andra raser har avlats för helt andra uppgifter och kan behöva mer hjälp från sin förare för att förstå och uppskatta spårarbetet.
Så vilka hundar är egentligen bäst lämpade för viltspår – och varför?
Jakthundar har försprång
Jakthundarna har ett naturligt försprång
Det är kanske inte särskilt förvånande att jakthundar ofta har lätt för viltspår. Många av dem är avlade för att använda nosen och söka, följa eller lokalisera vilt.
Inom Svenska Kennelklubbens grupp 6 finns exempelvis drivande hundar samt sök- och spårhundar. Många av dessa raser har egenskaper som är mycket användbara i viltspår: stor jaktlust, uthållighet, god nos och en stark motivation att följa vittring.
För en hund som är genetiskt programmerad att följa ett djurs vittring kan det nästan kännas som att man bara behöver visa den vad den ska göra. När hunden väl förstår uppgiften kan den ofta arbeta med stor intensitet och uthållighet.
Det är också en anledning till att jakthundar fortfarande spelar en central roll vid praktiskt eftersök. SKK beskriver hur hundar som används vid eftersök i princip uteslutande är hundar som är avlade för jakt och viltspårarbete.
Vissa hundraser är specialister på viltspår
Det finns också hundraser där spårarbetet är själva kärnan i vad hunden är avlad för.
Ett tydligt exempel är de så kallade schweisshundarna, framför allt hannoveransk viltspårhund och bayersk viltspårhund. De är specialiserade på eftersök av skadat klövvilt.
Den hannoveranska viltspårhunden beskrivs av SKK som en specialist på skadat vilt. Den ska kunna arbeta även under mycket svåra vittringsförhållanden och har avlats för att hålla fast vid rätt spår.
Det är alltså en enorm skillnad mellan att ha en hund som tycker att viltspår är en rolig aktivitet och att ha en hund vars genetiska bakgrund är formad för just den typen av arbete.
Träna viltspår för nöjes skull
För den som bara vill träna viltspår spelar den skillnaden däremot mycket mindre roll.
Drivande hundar kan vara fantastiska spårhundar
Även många drivande jakthundar har mycket goda förutsättningar för viltspår.
Raser som exempelvis beagle, olika stövare och bassetar har under generationer avlats för att hitta och följa vilt med hjälp av nosen. Det innebär ofta en stark motivation att följa en doft även när den leder genom svår terräng.
Här finns dock en viktig skillnad mellan olika typer av spårarbete.
En drivande hund kan vara otroligt duktig på att följa viltvittring, men den är samtidigt avlad för att jaga. Det innebär att hundens jaktlust ibland kan göra träningen mer utmanande. Den kanske gärna följer andra intressanta vittringar eller vill gå snabbare än vad föraren önskar.
Det betyder inte att hunden är sämre på viltspår. Tvärtom kan den ha fantastiska naturliga förutsättningar. Men föraren kan behöva lägga mer tid på kontroll och samarbete.
Fågelhundar och brukshundar
Det är lätt att tro att det bara är hundar från de mest utpräglade spårraserna som passar för viltspår. Så är det inte.
Många fågelhundar har till exempel mycket god nos, hög arbetslust och stor vilja att samarbeta med sin förare. Korthårig vorsteh är ett bra exempel. SKK beskriver rasen som en mångsidig jakthund som bland annat lämpar sig för alla typer av eftersök och viltspårarbete.
Även brukshundar kan vara fantastiska på viltspår. Många av dem är avlade för att arbeta nära sin förare, lösa uppgifter och använda nosen. De kan därför vara mycket motiverade av själva samarbetet och problemlösningen.
Skillnaden är att deras motivation kan komma från en annan källa än hos en renodlad jakthund.
En jakthund kanske tänker:
”Jag måste följa det här djuret.”
En brukshund kan snarare tänka:
”Jag har fått en uppgift – låt oss lösa den tillsammans.”
Båda kan bli väldigt skickliga.
Hur är det med sällskapshundar?
Här blir det extra intressant.
En hund behöver inte vara avlad för jakt eller spårarbete för att kunna lära sig viltspår. SKK är tydliga med att viltspår är en aktivitet som passar alla hundraser.
Det finns dessutom många sällskapshundar som älskar att använda nosen.
För en hund som inte har samma genetiska förutsättningar kan viltspår därför vara en fantastisk aktivering. Hunden behöver inte vara bäst på att följa ett spår. Den behöver bara tycka att uppgiften är rolig.
Det kan däremot ta lite längre tid att bygga upp motivationen och förståelsen för vad hunden förväntas göra.
Vissa hundar vill gärna följa alla möjliga dofter men har svårt att hålla sig till just det spår som föraren har lagt. Andra tappar intresset när spåret blir svårt. Ytterligare andra behöver mycket hjälp för att förstå att det faktiskt är deras nos som ska lösa uppgiften.
Det är helt normalt.
Inte bara hundrasen utan individen
Rasens egenskaper är viktiga, men de berättar inte hela historien.
Två hundar av samma ras kan vara väldigt olika. En individ kan älska spårarbete medan en annan tycker att det är betydligt roligare att springa, apportera eller arbeta på andra sätt.
Även genetiken inom en ras kan skilja sig beroende på vilka linjer hunden kommer från. En jakthundsras där föräldrarna används aktivt i jakt kan exempelvis ha betydligt starkare jakt- och spårmotivation än en hund från linjer som under många generationer främst avlats för sällskap eller utställning.
Därför är det bättre att titta på hundens egenskaper än att bara titta på vilken ras den är.
– Har hunden ett bra luktsinne?
– Tycker den om att söka?
– Är den uthållig?
– Kan den koncentrera sig?
– Har den motivation att arbeta även när uppgiften blir svår?
– Kan den arbeta självständigt utan att ägaren talar om för den hur den ska spåra?
Och framför allt – tycker den att det är roligt?
Det är ofta viktigare än vilken ras som står på stamtavlan.
Vad gör en hund riktigt bra på viltspår?
De hundar som har lättast för viltspår har ofta flera egenskaper gemensamt:
En bra nos – hunden behöver kunna uppfatta och sortera olika dofter.
Spårmotivation – den måste vilja fortsätta följa vittringen även när den blir svagare.
Uthållighet – ett spår kan bli svårt, och hunden behöver kunna fortsätta arbeta.
Koncentration – skogen är full av andra dofter och störningar.
Självständighet – hunden behöver kunna lösa en del av uppgiften själv.
Samarbetsvilja – särskilt när man tränar tillsammans med en förare.
Intressant nog behöver alla dessa egenskaper inte finnas i extrem form. En hund som är väldigt självständig kan exempelvis bli svårare att styra, medan en mycket förarorienterad hund kan behöva lära sig att våga lita mer på sin egen nos.
Det handlar alltså om en balans.
Vilken ras är bäst lämpad för viltspår?
Om målet är att träna viltspår för nöjes skull finns det egentligen inget enkelt svar.
Vill man ha en hund med största möjliga naturliga förutsättningar är det förstås logiskt att titta på raser som är avlade för spårning, eftersök och jakt. Där finns den genetiska motivationen ofta redan från början.
Men om målet är att ge sin hund en rolig och stimulerande aktivitet behöver man inte ha en sådan ras.
En sällskapshund kan få precis lika mycket glädje av att gå ett enkelt viltspår som en specialiserad eftersökshund. Skillnaden ligger framför allt i hur lätt hunden har att förstå uppgiften, hur mycket motivation den har och hur långt man kan utveckla träningen.
Det är kanske också det bästa med viltspår.
Alla hundar behöver inte bli eftersökshundar. De behöver bara få möjlighet att använda det de faktiskt är bra på.
Och hundens nos är betydligt mer fantastisk än vad vi människor ofta ger den kredit för.
